Archives for the month of: april, 2012

När jag såg den här bilden på mig själv i ettårsåldern klack det till inom mig. Det är så här jag vill möta världen! Öppen, avspänd, i nuet och utan några som helst förväntningar om hur livet borde vara.

En bebis behöver äta, sova, fokusera på sin utveckling, få värme och trygghet av sin omgivning. En bebis har ingen hemlig agenda inför hur den beter sig. Den har heller inga fantasier kring vad andra tycker och tänker. Den lever i verkligheten långt mer än vad många av oss gör.

I vår uppväxt skapar vi roller för att överleva. Hittar strategier, gömmer oss, visar endast vissa tillåtna sidor och så vidare. Vi ser hur våra föräldrar och andra vuxna beter sig och tar efter vissa saker, andra beteenden beslutar vi oss för att aldrig använda.

Jag tror att livet handlar om att vi monterar upp en massa försvar och strategier, för att överleva – för att sedan montera ned dem igen! Att komma tillbaka till ursprunget. Den vi var alldeles från första början. Vilka gåvor och kvalitéer fanns i den där lilla killen/tjejen som var du? Är de synliga i ditt liv? Eller är det dolda av upplevelser som sårade dig?

För att leta tillbaka till ursprunget behöver vi vår egna vuxna del till hjälp. Bebisar kan inte prata, så de behöver hjälp med att den vuxna delen av oss vågar fråga andra ”Vill du berätta vad du menar när du säger så? ”Jag känner mig ledsen, jag behöver en kram.” ”När du bara gick fick jag fantasier om att du inte tyckte om mig längre, är det så?” vi vågar fråga, får klarhet och tydlighet. Det tar bort fantasier och gamla erfarenheter och för oss istället till nuet. Sånt blir bebisar trygga av. Sann självkänsla utvecklas av att du tar din bebis på allvar och står upp för den som en trygg vuxen.

Den vuxna kan också sätta gränser. ”Nej tack” ”Stopp det räcker” ”Jag vill stanna hemma idag”. Skrämmande för de flesta, för bebisen är rädd för att bli avvisad. En gång var den helt beroende av omgivningen där ute men nu är Du där. Då går det att stå ut med att omgivningen ibland blir besviken när det inte rimmar med deras önskningar. Respekten från andra bara ökar i detta. Eftersom de också har en längtan att göra detsamma.

Bara Du kan bli din bebis tryggaste plats. Lyssna vad han/hon vill och lev livet utifrån Er Vilja – till sista andetaget är ni ett oslagbart team!

Annonser

Nu är det dags! Idag samlas vi i ett uppror mot Jante lagen! Vad säger Jante? Jo, ”Du ska inte tro att du är någon”. Det är precis just det Du är! När du vågar följa din innersta vilja och längtan, lyssnar innåt djupt i dig själv – då händer något stort.

Min tro är att när vi följer vår vilja är den också i samklang med en större, universiell vilja. Därför blir rätt lätt och presenter ramlar ned från himlen i form av människor och saker som gör att vår dröm blir sann. När vi följer den äkta sanna viljan är jag övertygad om att, även om det kan vara smärtsamt för omgivningen, det också är för deras bästa i långa loppet.

När jag bestämde mig för att skriva en bok fick jag ofta höra längs vägen ”Du vet väl att det är svårt” ”Ha inte för stora förhoppningar” eller så möttes jag av tystnad och bortvända blickar. Dessa personer trodde säkert att de ”hjälpte” mig att inte bli ledsen eller besviken. Jag vägrade lyssna på allt detta, hade jag gjort det hade jag garanterat inte varken orkat eller klarat av att jobba vidare.

Så jag skrev en lista på alla jag skulle bjuda till mitt releaseparty, fastän boken inte ens var skriven. Jag arbetade mot mitt mål – och en dag blev det sant! Ica Bokförlag ringde och sa ja! Jag blev så glad att jag efteråt slängde busshäftet i stället för soparna i sopnedkastet! Så till sist en dag fick jag stå där, framför hundra personer i Huma Novas lokaler, min dröm blev sann!

Självklart var jag rädd längs vägen, hade stopp i kreativitet, tvivlade och våndades. Men det viktigaste av allt var att jag fortsatte framåt, om än med myrsteg ibland. Vi behöver varandra längs vägen. Vi behöver höra; ”Jag tror på dig! Keep on walking! Det är tungt ibland, men jag vet att du fixar det!”

Så mina galna vänner; dela med dig i denna blogg om en situation liten eller stor spelar ingen roll, där du struntade i Jante och gjorde det Du tyckte var rätt utifrån din innersta vilja. Tjoho!

20120407-100501.jpg

När jag var fem år gick jag till högmässa själv. Mina föräldrar, som inte var troende, tyckte jag var ett märkligt barn. Det var känslan av någonting större och kärleksfullt som drog mig dit.

När jag flyttade hemifrån glömde jag bort att söka upp den där känslan. Fokus blev istället på att gifta mig, få barn, skaffa fin etage våning och konsult jobb. Till sist hade jag helt tappat bort mig själv och åkte in i den berömda väggen. Jag gjorde stora förändringar, sa upp mig, skilde mig, utbildade mig till terapeut och startade eget.

Min andliga längtan vaknade igen och jag reste till Indien. Där träffade ja en rysk karismatisk man som levt många år i tempel. Jag reste ditt åtta gånger till och vi gifte oss till sist. Ett mycket asketiskt liv startade med inget kött, fisk, te, kaffe eller alkohol och många stränga regler att följa. Jag initierades av en känd Guru och efter mycket egna tankar och ifrågasättandes blev jag tystare och tystare. Det fanns alltid en utförlig förklaring på allting. (Mer om detta i min bok Nöjd, Ica Bokförlag).

Jag blev återigen sjuk. Den strikta asketiska vägen var den rätta för min fd man. Han mådde bra av den. Men jag hade förlorat min. En enorm trötthet och sorgsenhet gjorde till sist att vi var tvungna att gå skilda vägar och jag försökte hitta tillbaka till den Lena som fanns där alldeles från början.

Det finns så många fantastiska saker jag upplevde på den här resan. Lärde mig ödmjukhet, tålamod och såg platser jag inte trodde fanns. Det jag kan känna mig ledsen över är att jag övergav mig själv.

Andliga Egon är för mig personer som besitter en villkorad kärlek. Om du följer reglerna är allt väl, annars blir du avvisad. En hierarki finns där människor klassas som mer eller mindre andliga.

För mig är Gud/Universum ovillkorlig kärlek. Något som älskar oss oavsett. Där vi alltid får en ny chans. Jag tror att vi alla har en identisk lika stor guldtacka inom oss av Gud. Ibland är den mer eller mindre skymd av slöjor från smärtsamma erfarenheter och avvisande – men den finns alltid där.

När du hör någon säga ”Det här är sanningen!” Stäm noga av inom dig själv om den också är din. Om du är ateist, trivs bäst i skogen eller i kyrkan så är valet ditt. Överge aldrig den du är – du är värd att få vara du.

  ”Du kan inte rita”, sa min lärare till mig i första klass. Hela min lilla kropp stelnade till och något inom mig, på några sekunder, stängdes av. Det blev min Sanning från den dagen. Så snabbt kan det gå till att stympa vår kreativitet.

Jag tror att vi är födda till att skapa, precis som jorden en gång skapades. Det är ett uttryck för vår unika personlighet och den vi är. Den kan inte kopieras, därför behöver vi inte vara rädda för att någon ska stjäla den ifrån oss.

Eftersom kreativiteten bor närmast vår innersta kärna är den samtidigt så sårbar. När den börjar spira, vilja träda fram, uttryckas så är den som den dyrbaraste lilla rosen knopp.

Det räcker med ett enda ord ”Du kan inte” och den stympas och kan rent av dö. Det gör vårt hjärta kallt, hårt och sorgset.

Kreativitet är som att lära sig gå. Vi behöver prova, göra om, ramla, skratta, gråta och Vara i den. Att ha en sann vän som hejar på och speglar oss på resan, som säger; Vad spännande! Berätta! Ge inte upp! Jag tror på dig! Kan utföra under för den lilla sköra rosenknoppen!

Den viktigaste vännen är du själv. Du behöver säga detta till dig själv, även om det är ovant i början. Att ha en vän bredvid dig, som också gör detta är fantastiskt.

Hade du en tecknings lärare som jag? Förälder? Kompis? Någon som med ett ord eller handling ville stympa din rosenknopp? Sannolikheten att den också hade stympat sin egen är ganska stor….

Låt oss göra om det som de sa ”Du kan inte rita” blir till ”Berätta, vad är det för spännande du skapat här!”

Hur låter dina kreativitets stympningar om du gör om dem?

%d bloggare gillar detta: